Carl-Martin ”Sture” Vikingsson
Sångare i bandet Svenska Akademien och Stures Dansorkester. Spelar bland annat på Malmöfestivalen i sommar.
|
Carl-Martin ”Sture” Vikingsson, sångare i bandet Svenska Akademien och Stures Dansorkester, får persektiv på kommunala musikskolan under en resa i Tanzania.
Att kliva av planet på flygplatsen i Dar Es Salaam är som att kliva rakt in i en vägg av fuktig hetta. Eftersom detta inte är min första gång, vet jag att jag gör bäst i att släppa alla förhoppningar om en svettfri tillvaro; det räcker nästan att vifta på öronen för att rinnet ska sätta igång. Jag kan bara röra mig långsamt. Får se till att smörja in mig, skydda mig.
Och i februari månad är det verkligen något helt annat än livet i ett dragigt torp i Sverige, ett rejält påpälsat ilande mellan ditt och datt. Jag befinner mig helt enkelt i en helt annan värld vilket medför att hjärnan nästan hotar att kortsluta.
Varje dag lär jag mig något nytt, även det enklaste och vardagliga blir en upplevelse: jag lär mig ett nytt ord, smakar en ny rätt, hör ny musik. Tvingas vänja mig vid ständiga elavbrott som en del av en inspelningsprocess, träffar människor som tycks oförstående inför min fråga om var ettan i takten är. De tittar på mig och ler, svarar att båda mina förslag är bra, båda funkar.
Inuti i mig växer ett behov av att berätta. Jag vill att nordbor ska få veta hur underbart det kan vara att en uteservering hör till tre olika restauranger som var och en samtidigt spelar olika låtar på hög volym. Jag vill dela med mig av det ibland så underbart befriande i att inte vara så upptagen av sound, i det närmaste helt ointresserad faktiskt.
Skulle vilja att de jag hört såga överdurig och plastig afrikansk musik fick uppleva den på plats, i en del av världen där mat för dagen inte är en självklarhet, där en chans att överhuvudtaget få spela in är en näst intill ouppnåelig dröm för de flesta. Kanske citera den tanzanier som häpnade när jag berättade om STIM-pengar, som tyckte att det lät nästan löjligt att få betalt för att ens musik spelas i radio: här får man ju då och då hosta upp lite stålar för att låtarna ska spelas!
Möjligen kunde det vara intressant för någon att få höra om landets mest ansedda högskola för kultur, ett lärosäte där det kan gå ett halvdussin studenter på en trumpet, en trasig en. Där studenterna som pluggar gitarr inte kan öva på loven för att de inte har råd med ett eget instrument. Lärare som drömmer om ett enkelt musikarkiv. Att få tag i annat än den inhemska hitmusiken är nämligen ganska svårt. Det är banne mig annat än kommunala musikskolan!
Jag tyckte trumläraren var tradig som ville lära mig noter när jag ville lära mig coola fills, ratade flöjten och tog mig därför aldrig till gitarren, sov på musiklektioner och missade säkert både ett och annat. Än i dag har jag inte orkat lära mig använda de fantastiska musikprogram som redan finns installerade i min dator.
När jag ser andra hungra efter den kunskap jag ratat, hör dem drömma om att en dag få tag i en dynamisk mikrofon av det slag som nästan legat och drällt i högar i min ungdoms studieförbundsuppstyrda replokaler, skäms jag. Tänk att jag valt bort så mycket, slarvat bort så många möjligheter, att jag inte fattat hur bra jag har haft det. Får känslan av att jag nog gnäller lite för mycket. Drabbas av stora tokskammen när jag tvingas berätta för människor att jag visserligen sysslar med musik, men att jag inte kan lära dem något om musikteori, inte för att jag inte haft möjligheten att lära mig, utan för att inte orkat ta tag i det.
Men det finns nog hopp ändå. Senare under resan slås jag av att många av dem vars musik jag verkligen uppskattar inte kan ett skit om teori, de vet knappt vad stämsång är, ändå sjunger de i stämmor titt som tätt, liksom rakt ur hjärtat, av bara farten. Hittar människor jag kan relatera till bland dem som på ett sätt kanske vet ganska lite om musik, men som känner den desto mer. De som här, liksom jag gör i en helt annan del av världen, använder musiken som en plats att vila i, något bortom tid och rum som kan ge extra krafter, som hjälper när tillvaron känns för hård, för grå, loopartad.
Ett sätt att umgås, något att mötas i bortom språk och nationalitet, något att dansa till, att skratta åt, att växa i. Något som slår dig utan att du känner smärta.
Så vad fick jag lära mig i det landet långt, långt hemifrån? Kan jag möjligen leverera några visdomsord? Jag vet faktiskt inte, jag är mer osäker än någonsin. På något sätt vill jag nog hävda att bildning och praktiska förutsättningar är avgörande. Och helt överflödigt, på samma gång.
Carl-Martin ”Sture” Vikingsson
|
.jpg)
Liraläsaren och frilansjournalisten Ingemar Junehall besökte Red Sea Jazz Festival i Israel och delger Liras besökare sina musikaliska intryck.
.gif)
.jpg)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
.jpg)
