Planterar jazzen i jorden igen – Miriam Aïda vill inte krångla till det
– En skivinsplening kan vara som en liten utbildning för sig själv. Man får tillfälle att verkligen fördjupa sig i något, säger Miriam Aïda. (Bild: Anders Persson)
Fakta Miriam Aïda Aktuell med: Nya jazzplattan Come on home, ep med A Bossa Eletrica under våren. Bakgrund: Sångerska som bland annat sjunger i A Bossa Eletrica och i diverse jazzkonstellationer. Debuterade på skiva med ”Jan Lundgren Trio Presents Miriam Aïda & Fredrik Kronkvist” 2002.
– Jag har aldrig haft som mål att bli sångerska, jag känner mig inte som en sådan överhuvud taget. Men jag vill gärna stå på scen. Det jag vill ha är den här känslan av här och nu, när det bara finns hjärtslag och nuet. För mig är musiken en underbar möjlighet att uppleva det, en stark kraft som det är hälsosamt att vara i. Det är själva kärnan, jazz eller bossa är bara kulisser för att komma dit.
Om man kan tala om en typisk livemusiker så är sångerskan Miriam Aïda en. Gång på gång återkommer hon till hur viktigt mötet med publiken är, hur hon gillar dramatiken på scen, att skapa och bygga upp en värld där tillsammans med andra. Det är också som sådan hon gjort sig mest känd under de drygt tio år hon varit aktiv sångerska. Framför allt som frontfigur i klubbiga bossabandet A Bossa Eletrica men även Meu Brasil, det akustiska brasseprojektet hon gjorde för två år sedan, har tagit henne runt på många av landets scener. Dessutom har hon sjungit jazz i egna och andras konstellationer och turnerat med orkestrar som Norrbotten Big Band och Joe Spinaci & the Brookolino Orchestra. Men de sista åren är det framför allt den brasilianska musiktraditionen som stått i fokus. – Jag föll för bossan första gången jag hörde den i gymnasiet, det var något med rytmerna och lekfullheten där som talade till mig. Jag förhåller mig nog mer till rytmer än till det tonala. Samma sak med jazzen, så fort jag hörde den blev jag beroende. Men för mig är det två helt olika världar med två olika språk och jag har alltid försökt hålla isär dem. Sedan hon upptäckte Miles Davis och Billie Holiday på botten av hemmets skivhögar i Staffanstorp och blev tvungen att slå upp “jazz” i Gula Sidorna har musiken varit navet som allt annat kretsat kring. Just den här varma vårdagen är hon helt ledig, men det är undantaget som bekräftar regeln. För några veckor sedan släpptes hennes sjunde skiva på sex år, Come on home, och snart kommer en ep med A Bossa Eletrica. Men eftersom hon sysslat med så mycket annat än jazz de sista åren tog det lång tid att komma fram till att det faktiskt var en jazzplatta hon ville göra. – Jag funderade länge eftersom jag inte känner att jag är någon utpräglad jazzsångerska. Jag gillar mer det kollektiva och vill kommunicera och sjunga med hjärtat. Jazzen är så elitistisk, det får inte bara vara låtar utan ska vara så djävla special. Men så ville jag ändå väldigt gärna spela in en jazzskiva och liksom ta hem hela konceptet för mig själv, det jag diggar. Nu när jag äntligen fått tyst på rösten i huvudet som säger att det ska vara på ett visst sätt.
För liksom så många artister är Miriam van vid att brottas med den röst i huvudet som säger hur det ska vara. Vilka låtar man får och inte får spela, vad man i så fall bör göra med dem och hur de ska tolkas. Den här gången lyckades hon och bandet strunta i det så pass att de låtar som egentligen kändes förbjudna kunde få vara med, som Nat Adderlys Jive Samba eller Dizzy Gillespies Night in Tunisia, som tolkats i det oändliga alltsedan den skrevs på 40-talet. – Det är sådana man aktar sig för annars eftersom man förväntas göra något speciellt med dem. Vi ville mer ge tillbaks Night in Tunisia som den är, en djävligt bra låt. Det är tillräckligt gött. Resultatet blev en jazzplatta som inte försöker imponera genom att krångla till det. Miriams starka, relativt oskolade och en aning hesa altstämma rymmer ekon av en tidig Ella Fitzgerald samtidigt som hon har en osviklig rytmkänsla efter de brasilianska utflykterna. Bandet, bestående av pianisten Daniel Tilling, basisten Martin Sjöstedt och trummisen Daniel Fredriksson, får även de fullt utlopp för sitt rytmiskt drivna spel. Eller som Miriam säger: – Det var bag hela vägen.
Med på skivan är också Fredrik Kronkvist som bidrar med både flöjt och sax. Att de jobbar ihop är inget ovanligt, han spelar i både A Bossa Eletrica och Meu Brasil. Tillsammans driver de skivbolaget Connective i Malmö där både Come on home och förra plattan är utgivna. Förut drev de också en jazzklubb tillsammans, men med fyraåriga sonen Leon att tänka på finns det en gräns för hur mycket som hinns med. – Det är ett stort privilegium att vara gift med någon som jobbar med samma sak, samtidigt är det ju mycket pusslande och kompromissande för att få allt att gå ihop. Det som är bra är att man kan processa sina idéer dag och natt. I det här yrket tvingas man ju se sin spegelbild hela tiden och då är det bra med någon som förstår hur det är.
Tidning + CD + webb = LIRA
LIRA är en musiktidning för dig som
är nere med jazz, klubb-, folk-, roots-, världsmusik och andra genrer som inte får så stort
utrymme i andra medier. Varje år trycks 5 fullspäckade nummer av LIRA med musik
från hela världen. Till varje nummer följer en CD med smakprov från de skivor som snurrar mest
på redaktionen just nu. Dessutom publicerar vi löpande nyheter, recensioner,
topplistor och artiklar från tidningen direkt på webben - något nytt varje dag.
Har du sett en fantastisk spelning, hittat en lysande skiva eller
vill du rentav såga en musikupplevelse? Vi publicerar även sådant våra
läsare skriver. Skriv på Lira.se »
.jpg)
.jpg)
Liraläsaren och frilansjournalisten Ingemar Junehall besökte Red Sea Jazz Festival i Israel och delger Liras besökare sina musikaliska intryck.
.jpg)
.gif)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
.jpg)