Lira gräver i musikens roller och klichéer

Det finns så många sätt att börja. Vi kan ta en paneldiskussion på kulturhuset i Stockholm under Swedish Jazz celebration våren 2008. Det som behandlas är huruvida något kan kallas riktig jazz och om det i så fall även finns oriktig jazz som under falsk flagg seglar in och konkurrerar om stipendier och spelningar. Men det hör egentligen inte hit.
Det som intresserar oss är att en av panelmedlemmarna, Karin Inde, plötsligt förklarar att hon bortsett från allt annat känner sig väldigt bekväm i rollen som jazzsångerska. Till saken hör att hon just har släppt sin andra solo­platta, Immune, en mjuk pophistoria som vid en hastig lyssning verkligen inte låter som jazz. Vi behåller uttalandet i minnet så länge.
ett annat sätt att börja den här texten kan vara i Karlstad i mitten av nittiotalet. Två nyfunna sextonåriga kompisar umgås oavbrutet och jammar, repar, lyssnar på musik tillsammans. Daniel Sandén-Warg på elgitarr är närmast besatt av Jimi Hendrix och Magnus Stinnerbom spelar trummor. Han har just konkurrerat ut Hendrix-coverbandets gamla trummis.
Samtidigt när han en dröm i smyg om att spela folkmusik. Uppvuxen på turnéer med båda föräldrarna i folkmusikbandet Groupa har han börjat återvända till barndomsmusiken i takt med att folkrocken har börjat få ett uppsving.
I båda beskrivningarna finns små ledtrådar som antyder att musiken kan säga något om vem man är. Att spela eller sjunga kan rentav vara en sorts roll, som Karin Inde hasplar ur sig där på Kulturhuset. Bilden kan vara så tydlig. Detta är jag: en jazzsångerska, och så får vi bilder för vårt inre som påminner om Billie Holiday framför en gammaldags mikrofon, eller som en stiliserad Monica Z med en likadan pose några decennier senare.

Spelmannen är en annan sådan roll, en stereotyp av mytiska proportioner som skvalpar någonstans i vårt kollektiva undermedvetna när vi ser en överdängare på fiol. Den där bockfots-stukade Paganini-typen som fick marknadsföringshjälp av nationalromantiken och hembygdsfolket lever ännu som ett kvardröjande dunkelt minne.
Sedan växlar ju konjunkturerna och hipphetsfaktorn för musikertyperna går upp och ner. Bebop-fantomen med saxen som ett flödande ymnighetshorn. Operadivan är en liknande fastlagd idealbild, liksom elgitarrvirtuosen.
Och varför är det en så delikat fråga att lägga fram det där om folkmusik för sina rock-polare i Karlstad? Magnus Stinnerbom berättar:
– Eftersom jag växte upp i den miljön visste jag redan på dagis att jag skulle bli musiker när andra ville bli brandmän och poliser. Men när jag började spela själv var det inte mina föräldrars musik utan bara hårdrock. Det var i den eran när man antingen var var syntare eller hårdrockare och jag var ju givetvis inte syntare.
Med band som AC/DC och Guns’n’Roses som förebilder tog han trumlektioner, först privat och när han blivit tillräckligt gammal i kommunala musikskolan. Det var alltså som rocktrummis han flyttat till Karlstad för att börja musiklinjen på gymnasiet. Daniel Sandén-Warg var en blivande klasskompis.
– Till slut tog jag mod till mig med folkmusiken och då lade jag upp det mycket pedagogiskt och genomtänkt. Så småningom blev det kanske mer traditionell musik, men först spelade jag några folkrock-plattor för “Desa” (Sandén-Warg) bland annat Hedningarnas Kaksi! för det kändes inte så töntigt utan var rätt poppis då.
Det föll i god jord. Desa tyckte att de kanske kunde ha ett folkrockband också, vid sidan av Jimi-lirandet. Men ett sådant band kräver nån sorts folkmusikinstrument och det visade sig vara svårt att hitta exempelvis en fiolspelare att ha med i bandet.
– Alla vi hittade spelade för klassiskt på nåt sätt och efter ett tag tänkte vi väl att: men vafan hur svårt kan det vara att lära sig lite fiol? Så vi började testa själva eftersom det förmodligen skulle bli enklare att hitta någon extra trummis eller gitarrist att fylla på med.
Därmed var det, som man säger, kört.
– Vi blev ju helt sålda så när vi väl kom till gymnasiet var det första vi gjorde att vi begärde att få byta huvud­instrument till fiol.
Och även om inte det drastiska instrumentbytet godkändes omedelbart på skolan var den nya inriktningen ett faktum. Bandet var embryot till Harv, vars första platta kom 1997 och den femte och senaste 2004.
Magnus Stinnerbom kom att själv ingå i en senare uppställning i ungdomens idolband Hedningarna, han har en självklar plats i Ale Möller Band och han är musikansvarig och den som komponerat musiken till en hel rad omtalade musikteaterföreställningar med folk-profil på Västanå teater. Dessutom har det av spelkompisgänget runt Västanå blivit bandet Outhouse allstars, från början en engångsföreteelse som ett hyllningsband till Groupa och överraskning till pappa Leif Stinnerbom.
Och med detta urval som grund kunde man säga att folkmusikspåret varit rakt sedan den där vändningen i sextonårsåldern, men det är ju aldrig så enkelt. För parallellt med detta har han skrivit annan sorts musik, producerat skivor i andra genrer och bland annat turnérat med Louise Hoffsten.
Frågan är alltså om det bor en rock’n’roll-hjälte inuti spelmannen.
– Den där rock-grejen kommer aldrig att gå ur mig. Jag ska villigt erkänna att jag fortfarande har AC/DC och Guns på stereon hemma. Men om man pratar identitet så kallar jag väl mig musiker helt enkelt om någon frågar. Sedan är jag spelman också, det är en del av det.
Han funderar ett varv och tar sats igen:
– Och innerst inne finns folkmusiken. Det märker jag när jag spelar med rockmusiker. Jag kan tycka att jag spelar rock, men de undrar vem jag försöker finta. De hör direkt folkmusiken någonstans även när jag spelar annat.
Man kan tillägga att det omvända också gäller. Få folkmusikakter har klämt in så mycket rock’n’roll i en schottis som Harv. Och den som kan sin AC/DC kan lyssna på förstareprisen på toksvängiga låten Grythyttehyl från plattan Polka Raggioso. Den skulle antagligen utan svårigheter gå att sätta ihop med introt till Thunderstruck med riffrockarna från Australien.

Karin Inde var tretton år när det började, berättar hon. Hon fick sjunga jazzlåtar med en orkester knuten till kommunala musikskolan. Så halkade hon med i ett storband, det blev spelningar med jazzrävar som Rune Carlsson och Berndt Egerbladh. Ovanpå detta en genomgedigen musik­utbildning hela vägen från kommunal musikskola till musikhögskola.
– Den här identiteten som jazzsångerska är på ett sätt nostalgisk, eftersom den hänger så mycket ihop med var jag kommer ifrån, säger hon.
Hon förklarar att det är långt ifrån oproblematiskt. Någonstans har den gedigna jazzskolningen slipat bort skavanker som hon senare upptäckt innehöll något personligt. Hennes idoler i dag finns snarare på pop-scenen än i jazzvärlden. Håkan Hellström är grym. Hon blir eld och lågor när en kompis ska ut och spela med Money­brother.
Lite förenklat kan man säga att efter musikhögskolan började ett stort arbete med att hitta tillbaka till en egen röst för Karin Inde. Inte så att hon vänder sig mot jazzen, men kanske mot det avslipade skolade resultatet av hennes långa jazzutbildning.
– Jag sade senast häromdagen till en elev att det enda jag verkligen lärde mig på musikhögskolan, det jag fick med mig, var att jag tordes kalla mig musiker. Vilket ju i och för sig har betydelse om vi nu pratar om identitet.
Det sökande som sedan präglat hennes musikerliv har inneburit en del förändringar. En av dem är att hon numera spelar piano själv.
– Tidigare har jag haft inställningen att det är ju ingen vits att jag gör det eftersom andra kan göra det bättre.
Och om man kan säga att hon vacklar inför den både trygga och problematiska identiteten som jazzsångerska så gäller det även hennes recensenter.
När Immune släpptes i våras fick den mycket blandade etiketter i pressen. Singer-songwriter, pop och, givetvis, jazz.
Samtidigt behöver det inte vara jobbigt att ibland känna sig som jazzsångerska men inte känna för att sjunga jazz. Identiteten är ju delvis en socialt betingad historia och Indes kompiskrets innehåller idel jazzmusiker, vilket lite paradoxalt faktiskt innebär att det inte spelar nån större roll med jazz eller inte – de känner ju henne som person. Enda gången det kan kännas bekymmersamt är om hon marknadsförs som jazzsångerska och folk har helt fel förväntningar när de kommer på en konsert.

Hos Magnus Stinnerbom kan vi ana att en sorts rock-stukad spelmans­identitet kan vara en nyckel till att begripa varför det låter som det låter. Vi kan höra Angus Young inne bland fiolerna.
Karin Inde landar i något liknande. Det är faktiskt skillnad att göra pop som jazzsångerska. Eller för att vara tydligare: hon har med sig en sorts arbetsmetod som hon har förstått att hon fått med sig från jazzsammanhangen. Metoden har blivit tydlig när hon upptäckt att somliga av de nya spelkompisarna med ursprung i popen repar in material på ett annat sätt.
– Mitt förhållningssätt är lite: det blir som det blir, och vi får se vad som händer. Så funkar det inte riktigt i popsvängen. Där är det mer att man bestämmer sig för exakt en version och så repar man den tjugo gånger tills den sitter.
Det är en metod som inte passar henne.
– Jag skulle nog tappa lite av glöden om jag var tvungen att sätta en version på det viset. Jag ser hellre mig själv som nån sorts forskare i musiken.
Kanske är det hörbart. Kanske är det vad som utmärker Inde-popen, ­jazzsångerske-popen. Ett icke fastlagt, icke-slutet musikaliskt rum. Ett öppet slut.

Men om vi hittills talat om lättbegripliga roller som passar sina innehavare rätt bra, så finns naturligtvis exempel på motsatsen: roller som skaver och som aldrig besätts. Lättast blir det med genusglasögonen på. Spelmannen som roll betraktad kunde synas vara skapt för enbart män, men det verkar inte hindra folkmusikvärlden från att vara fylld av kvinnor utan några problem att känna sig som spelmän. En veteran som Ellika Frisell som för Bingsjö-arvet vidare från Pekkos Gustaf och Nisse Agenmark kallar sig själv spelman med all självklarhet i världen. Män som sjunger folkmusik, däremot, råder det en skriande brist på.

Vrider vi på huvudet och tittar åt jazzens planhalva ser vi möjligen Sveriges mest könsuppdelade rollfördelning.
När det gäller instrumentalister är bollen i rullning. En kvinnlig jazzpianist är långt ifrån lika vanligt som en manlig, men inget märkvärdigt. Riktigt styva saxofonist-tjejer dräller det inte av precis, men det existerar i varje fall. I detta nummer av Lira hyllar vi Lisen Rylander som gjort plattan the Splendor med jazz-bröderna Kallerdahl från Music music music. Att hitta en manlig jazzsångare yngre än Claes Janson och Svante Thureson, däremot, det kräver en sådan branschkännedom att det borde kvalificera för någon sorts hederspris.
Nu talar vi givetvis inte om att Tommy Körberg då och då sjunger en jazz­standard eller att Bo Kaspers orkester är lite skönt jazziga – denna text intresserar sig för den idealtypiske musikern. En snubbe som kan motsvara alla Rigmor Gustafsson, Viktoria Tolstoy, Jeanette Lindström och den långa raden i ytterligare en yngre generation. Vi förundras över att det internationellt hela tiden finns sångare som med skiftande framgång ger sig på att axla manteln som Frank Sinatra lämnade kvar. Den coola jazzsångaren borde ha alla förutsättningar för att vara en framgångsrik urtyp som någonsin sax-fantomen. Att det inte blivit så är mystiskt.

Kanske kan en text som sökt efter musikeridentiteter sluta där. Jazzsångaren som aldrig blev till kan vi ändå aldrig intervjua och fråga varför. Landet som icke är låter sig inte kartläggas.

Jonas Bergroth
Läs fler artiklar av Jonas Bergroth

Fler artiklar från samma nummer: