Ladies of the Canyon 1970 Den jämnaste och mest mogna skivan i Jonis tidiga folkpop-stil. Titellåten är en hyllning till starka kvinnor och praktiserad feminism. Hippiehymnen Woodstock känns i dag som ett farväl till en hel era. Innehåller även tidiga hiten Big Yellow Taxi. Har det gjorts en muntrare låt om miljöförstöring, förlorad kärlek och döden?
Blue 1971 Jonis mästerverk, enligt många. Det personligaste albumet av en kompromisslöst personlig artist. Dessa sparsamt ackompanjerade sånger liknar elva spröda skulpturer av glas. Texterna är nästan besvärande i sin totala uppriktighet. Som Little Green, en av Mitchells äldsta sånger, som handlar om dottern hon var tvungen att lämna bort som tonåring. Inte en svag eller likgiltig ton på hela skivan.
Court and Spark 1974 Här har Joni utvecklat sin palett. Jazziga blåsstämmor, soulvarmt sväng och varsamt inlagda elgitarrer och ljudeffekter målar upp andra landskap än på Blue. Många pärlor: inte minst Peoples parties, Help me och balladen Down to you, uppklädd till orkestersvit. Som låtskrivare i särklass överträffar Mitchell sig själv på denna skiva.
The Hissing of summer lawns 1975 Förbisedd platta. Täta lyriska texter och många experiment. En bit in på skivan ligger tre undersköna låtar på rad: Edith and the Kingpin, Don´t interrupt the sorrow och Shadows of Scarlett conquering. Sällan har smärta runnit så lätt in i öronen och låtit så vackert. “Den sista pop-skiva jag älskat rakt igenom” har Prince sagt.
Mingus 1979 Joni Mitchells samarbete med och hyllning till jazzlegenden Charlie Mingus liknar inte mycket annat. Medverkar gör Wayne Shorter, Herbie Hancock, Tony Williams och andra ur yppersta jazzeliten. Från början var skivan den dödssjuke Mingus sista egna projekt, han valde Mitchell som sångerska. Sjukdomen förlamade Mingus händer, de sista kompositionerna sjöng han in i en bandspelare. Mitchell skrev texterna och två av låtarna. När Mingus hann dö innan releasen kom skivan ut i hennes namn.
Idolernas idol, hjärtats smarta sångpoet. Singer/songwriter-traditionens gudinna. Joni Mitchells betydelse i pophistorien är svår att överskatta. Just nu är hon dubbelt aktuell med den första egna cd:n på nio år, Shine och Herbie Hancocks hyllningsskiva River – The Joni Letters.
Jag anser att du är den största textförfattare som någonsin levat. Jag tycker att du är oerhört underskattad.” När Morrissey 1997 intervjuade sin idol Joni Mitchell för tidningen Rolling Stone, lade han undan all förbehållsam brittisk ironi. För övrigt är det sant: det mest utmärkande för Joni Mitchell i dag är att hon fortfarande är underskattad i förhållande till vad hon gjort och betytt. Joni Mitchell skapade en egen musikalisk värld vars särart få andra inom popen varit i närheten av. Antalet förebilder som haft henne som förebild är fler än många känner till. Frågade man alla dagens singer/songwriters vem som indirekt lagt grunden till vad de gör, skulle långt färre säga Joni Mitchell än de som borde göra det.
Joni Anderson växte upp i en småstad på den kanadensiska prärien. Under en ganska ensam barndom fann hon två passioner: måleriet och musiken. Som nioåring fick hon polio och låg länge på sjukhus, nära totalförlamning och döden. – Efter det har jag alltid sett världen med en konstnärs ögon, har hon sagt. Hon tillfrisknade, men efter polion orkade hon först inte trycka ner alla strängarna på greppbrädan till sin ukulele. Så föddes hennes berömda omstämningar av stränginstrument för att få fram egna klanger. Någon har räknat ut att hon använt 91 unika gitarrstämningar på sina skivor. Efter ett tidigt giftermål med vissångaren Chuck Mitchell bröt Joni upp och etablerade sig som en av det sena 60-talets mest omhuldade folksångerskor. Hennes låt Woodstock blev ett emblem för hela hippie-rörelsen, även om den handlar om en händelse Joni själv missade. Hennes röst är en av tidens mest karaktäristiska: själfull, kristallklar och hög. Redan från början sjöng hon egna välskrivna melodier över ovanliga harmonier. Texterna överraskade publiken; med sin skärpa och gestaltningkraft liknade de poem eller förtätade kortnoveller. Inte minst fanns en stark bekännelse till att följa sin egen utstakade väg. Joni Mitchell har aldrig varit en artist för de likgiltiga.
Många menar att skivan Blue från 1971 är det främsta hon gjort. Vid inspelningen var Mitchell på gränsen till ett psykiskt sammanbrott och upplevde sig helt utan yttre försvar. ”Jag kunde börja gråta bara någon tittade på mig.” Man var tvungen att stänga dörrarna till studion och endast släppa in ljudteknikern. Förutsättningarna går fortfarande att uppfatta genom musiken. Blue hör till det mest hudlösa och ogarderade som spelades in på 70-talet. Efter Blue flyttade Mitchell till en stuga utan elektricitet i Kanada. Där bodde hon ensam ett helt år. Återkomsten till städerna och musiken blev långt starkare än någon trott. Hennes musik blommade ut ytterligare och det som i grunden var en egenartad folkpop berikades med orkesterklanger och en aldrig sinande ström originella musikaliska idéer. Joni förändrades också som person. Så sent som på omslaget till 1972 års For the Roses syns Joni som den väna folksångerskan i bondeinspirerade kläder och något skört i blicken. Redan från och med nästa skiva Court and Spark var Mitchell en blandning av trendig skärskådande konstnär och glittrig diva i högklackat. – Jag var trött på att vara sårbar, säger Joni själv i porträttfilmen A Woman of Heart and Soul. Framför allt blir Joni en ny slags symbol för många; den starka och intellektuella kvinnan som med flera ton integritet gör vad som faller henne in, 10 år före Madonna och betydligt mer mångdimensionell.
Musikaliskt skapar hon några av sina största skivor vid denna tid. Med handplockade bandet LA Express som stöd blir hennes arrangemang alltmer intrikata och närmar sig jazzens uttryck inom popens ram. De emotionella texterna om jaget får sällskap av träffsäkra iakttagelser av människorna och världen med en sällsam språklig behärskning. Som en av de första börjar hon experimentera med vad som senare skulle kallas World Music. Hennes mest jazzinfluerade år på slutet av 70-talet kröns av det makalösa samarbetet med jazzikonen Charlie Mingus. Parallellt med sin musikerkarriär fortsatte Mitchell hela tiden med måleriet, som hon beskriver som en vila och återhämtning. Hennes verk pryder de flesta av de egna skivomslagen. På 80-talet övergick Mitchell till att göra en slags sofistikerad poprock i The Polices anda. Samtidigt blev hennes politiska engagemang allt större och hon riktade återkommande kritik mot hur Amerika reade ut sin själ. Kombinationen innebar en försäljningsmässig dalgång och under en period tycktes hon vara försvunnen för gott i medieskugga. Men de senaste femton åren har inneburit en växande upprättelse för Mitchell. Hyllningsskivor och prisutdelningar har duggat tätt, även om hon själv grymtat om att man ser henne som en stjärna från 60-talet. ”Jag gör min musik nu!” Utmärkelserna har ändå gett en påminnelse om i vilken krets av artister Joni Mitchell hör hemma. När det varje år höjs röster för att ge Bob Dylan nobelpriset i litteratur, vilket vore ett friskt val, tycks alla glömma att i popmusiken har Dylan en kvinnlig generationskamrat vars litterära begåvning är minst lika stor – om inte långt större.
Tidning + CD + webb = LIRA
LIRA är en musiktidning för dig som
är nere med jazz, klubb-, folk-, roots-, världsmusik och andra genrer som inte får så stort
utrymme i andra medier. Varje år trycks 5 fullspäckade nummer av LIRA med musik
från hela världen. Till varje nummer följer en CD med smakprov från de skivor som snurrar mest
på redaktionen just nu. Dessutom publicerar vi löpande nyheter, recensioner,
topplistor och artiklar från tidningen direkt på webben - något nytt varje dag.
Har du sett en fantastisk spelning, hittat en lysande skiva eller
vill du rentav såga en musikupplevelse? Vi publicerar även sådant våra
läsare skriver. Skriv på Lira.se »