– Jag är aldrig särskilt delaktig i businessbiten. Min glädje ligger i skapandet. Jag blir så peppad av att lira och upptäcka ny musik. Vi vill slå underifrån och i våra sinnen är vi fortfarande underdogs. Det är vi mot dom. – Det går inte att göra nåt sånt här ensam. Man behöver människor runtsig som är bra på olika saker. Man måste ha vittnen till det som händer – folk att fira med när det går bra och att luta sig mot när det går dåligt. BIlder: Lina Ikse Bergman
Aktuell med: Är efter fem studioalbum ohotad konung av hiphop-Sverige. Även om musiken stundtals kan luta lika mycket åt världsmusik, progg, reggae och funk. Bakgrund: Med diger sommarturné med start i Hultsfred 14 juni och slut i norska Tromsö 25 augusti.
Självklart möts vi vid statyn Arbetets ära på Möllevångstorget. Jason Timbuktu Diakité känns ju som symbolen för den kreativa eruption som har sitt epicentrum just här bland falaflar, rastaflätor och svartklubbar. – Malmö är för mig som ett mikrokosmos av New York på 70-talet, säger han. Mycket kreativitet och mycket kriminalitet. Samtidigt är det en småstad där alla hänger med alla. Vi knallar iväg till ett fik på Simrishamnsgatan. Detta är hans andra intervju för dagen, ändå är det riktiga lanserings-rejset för skivan Oberoendeframkallande över. – Vissa dagar är en enda lång fika, säger Jason.
Timbuktu syns i allt från mobiltelefon-annonser till pratshower. Han är den första hiphopartist som även farmor och farfar känner till som det står i en artikel. Efter förra skivan Alla vill till himmelen men ingen vill dö, såld i mer än 85 000 ex, jämförs han med nationalskalder som Cornelis, Wiehe och Peps Persson. Hur håller du fötterna på jorden? – Det hade säkert varit en annan grej om det gått från 0 till 100 på en gång. Om jag varit Jason en dag, kommit med i Idol nästa dag och alla sedan plötsligt vetat vem jag var. Nej, Timbuktu är ingen dagslända. Ända sedan fredsuppmaningen Ett brev, riktat till Göran Persson inför Irak-krigets inledning 2003, har Timbuktus texter engagerat massorna. Som kvinnan i Norge som uthärdade sin förlossning tack vare ”Det löser sig” i högtalarna. The Botten is nådd och Pendelparanoia har också bidragit till att göra honom till folkhemmets egen husrappare. – Det är nånting i den svenska folksjälen med all ågren och prestationsångest som gör att vi behöver bli påminda om det enklaste, som att det kommer att lösa sig. Vi förväntar oss att livet ska vara ett lidande. Därför behöver vi fan musik. Nåt som visar att livet är gött. Kanske är det därför det skapas så ofantligt mycket musik här uppe i norr, säger Jason och tar en sipp latte i solen.
Född 1975 växte han upp i Lund med amerikanska akademikerföräldrar. Med vit mamma och svart pappa var han en udda fågel redan från början. – Alla är vi annorlunda på vårt eget vis, men eftersom jag varken var svensk eller amerikan och varken vit eller svart var det en lång kamp för att bli ”glad över att vara Jason”. I mellanstadiet blev han retad och skämdes. I högstadiet läste han om Malcolm X, blev stolt över sitt arv och tog till orda. Det var grannen och DJ:n Jenny Bergdahl som först föreslog att han skulle rappa, på grund av det enkla faktum att Jason var den enda i gänget som såg ut som en rappare. I skivaffärer och hos Jenny hörde Jason hiphop-tolvor och började spela in blandband. Scendebuten begicks på disko i skolkafeterian när han läste högt ur ett kollegieblock till tonerna av Videokids Woodpecker from Space. Musiken blev terapeut och ventil. Nuförtiden är det just själva musikskapandet som är svårast att hinna med. – När Alla vill till himmelen släppts gick det ett helt år innan jag skrev nåt nytt. Då kändes det ungefär som när man druckit för mycket kaffe. Jag var helt stirrig och kände mig ouppfylld. Och ju längre tiden går desto svårare blir det att sätta igång igen. Man duckar. För så fort man sätter igång riskerar man att göra nåt man inte gillar.
Solen har plötsligt lämnat uteserveringen och när en kall vind dragit hit regnet tar vi oss in i kafévärmen. På väggarna hänger svartvita teckningar som Jason direkt blir intresserad av. Han tycker att de påminner om den holländske grafikern Max Escher. Vilka har påverkat din världsbild? – Nummer ett är Hunter S. Thompson, jag gillar offensiv journalistik. Jag vill inte bara snacka politik eller bakfylleångest. Det jag vill göra är rytmisk journalistik om där jag står. Jag vill skriva en människas historia. – Nummer två är James Brown, hiphopens fader och den största artist mänskligheten skapat. Sedan har vi Michael Jackson för att han fick mig att dansa framför spegeln med en av mammas damningshandskar. Och De La Soul, som fick mig att vilja bli rappare. De balanserar så fint mellan att säga saker utan att fastna i budskapen.
Timbuktu är stjärnan som alltid framhåller kollektivet. I häftet till nya skivan finns en bild av kretsen, sammanlagt 79 personer. Skivorna släpps på eget bolag och bland de trogna följeslagarna finns beat-makaren Måns Asplund, rapparen Chords och kompbandet Damn. Men framgången har förstås ett pris. Det finns inte mycket tid för familj eller vänner utanför musikkretsen. – Jag har inte heller hunnit utbilda mig. Men jag har ju gjort det här av fri vilja. Det är jävligt beroendeframkallande att känna ”Shit, det här har vi fixat med vår egen motor”. En lottovinst är inte alls lika mycket värd som något du kämpat hårt för. Oavsett om du gör film, möbler eller opererar på folks hjärtan, så måste du ge för att få.
Tidning + CD + webb = LIRA
LIRA är en musiktidning för dig som
är nere med jazz, klubb-, folk-, roots-, världsmusik och andra genrer som inte får så stort
utrymme i andra medier. Varje år trycks 5 fullspäckade nummer av LIRA med musik
från hela världen. Till varje nummer följer en CD med smakprov från de skivor som snurrar mest
på redaktionen just nu. Dessutom publicerar vi löpande nyheter, recensioner,
topplistor och artiklar från tidningen direkt på webben - något nytt varje dag.
Har du sett en fantastisk spelning, hittat en lysande skiva eller
vill du rentav såga en musikupplevelse? Vi publicerar även sådant våra
läsare skriver. Skriv på Lira.se »
_small.jpg)
Spelmannen Per-Olof Moll som fick Zornmärket i guld 2009 bland annat för sitt traderande av musik från Särna avled för några veckor sedan. 2003 gjorde Moll skivan Jaggu lekar med mångårige spelkamraten Per Hardestam. Sommaren 2010 hade duon spelning på Ransätersstäman – vi länkar till en videoinspelning från tillfället.
.jpg)
.gif)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
