Roffe Wikström
–bluesman på väg

Tommy Cassemar (till vänster i bakgrunden) spelar bas med Roffe sedan tolv år. ”Det är bara jag som hängt med så länge, i olika band, bland annat Blue Hammer som gjorde sin sista spelning i december 2006. ”Det roliga med bluesen är att det är en sån bra form att uttrycka sig i. I och med att formen inte är så komplicerad så kan man skjuta in en hel del eget. En tacksam musik att uttrycka sig i, skönt att spela, ibland skönare att spela än att lyssna på. Låten är en ram och innanför den försiggår en massa improvisation. Låtarna ska kunna ta olika vägar varje kväll beroende på humöret och såna saker. Man vet inte innan vad som kommer att hända. Just nu försöker jag skala av, spela det som tillför låtarna något, backa. I luckorna och tystnaden kan det uppstå häftiga saker. Det är lätt att pladdra på, men att ha nåt att säga är en annan sak. Tystnaden och lyssnandet, det är en konst i musiken”. Bilder: Henrik Witt Fem skivor ur Roffe Wikströms 35-åriga produktion • Liveplattan Magaza Stomp med kompbandet Hjärtslag kom 1981. På sin sjunde skiva visar Roffe hela spektrat från den hudlösa närvaron i inledningsspåret ”Jag älskar dej ändå” till den burleska humorn i ”Ta saken i egna händer”. • 1989 spelar Roffe in Mitt hjärta är ditt där han tonsatt texter av Nils Ferlin. Klarapoeten och blueskungen finner varandra i ett naket uttryck i både ord och musik. Skivan blir en succé och genom visorna får helt nya grupper upp ögonen för Roffes musik. • På Blues är allt jag har från 1992 kommer Wikström tillbaka till bluesen med full kraft. Här är svensk blues så bra den kan bli, med kärlekslängtan, vardagstristess och ett riktigt bra band med bland annat Backa Hans Eriksson och Pelle Piano. • På Live 2005 spelar Roffe med tillsammans med Blue Hammer + på bland annat Fasching. Bästa låten är utan tvekan ”Som vattnet flyter i floden”. Hur många gånger han än spelat den så är det alltid första gången. Alldeles levande, alldeles här och nu i nästan femton minuter. Ingen lämnas oberörd. Den som vill ha en introduktion till Roffe kan förslagsvis lyssna på samlingen Som vattnet flyter i floden med låtar från 72-92. Här finns riktiga klassiker som ”Solidaritet”, ”Jävla måndag” och ”Gud på tunnelbanan”.

Vid min möjligen oväntade parallell mellan Dolly Parton och Rolf Wikström stirrar Roffe misstroget på mig och försöker i nästa ögonblick skämta bort alltihop. Snart nog fattar han att det var en komplimang som jag sparat på och inte skulle ge till vem som helst.
För vad är det för skillnad på I will always love you och Jag älskar dej ändå? Det finns gott om självhjälpsböcker som uppmanar oss att stanna kvar i känslan oavsett omgivningens reaktioner. Det skadar inte att läsa dem, men lyssna lika gärna på vad Roffe Wikström och Dolly Parton har att säga.  
Jag kan fortsätta med upprepningen av ett fåtal grundbegrepp, vardaglig tematik med vissa högstämda avsteg, arbetarbakgrunden, revanschen, kompromisslösheten, publikkontakten, tajmingen, scenrollen, skärpan, humorn.
Det ena är blues, det andra är country. Genrer som inte bara tillåter utan kräver intensiv närvaro, koncentrerad upprepning (inget tjafs) och ett band som fyller i med både lojalitet och eget driv och som står pall som garant för att artisten tar sig igenom sitt uppdrag.
Det är ingen slump att samtalet med Roffe tar sin början i hans texter – Som vattnet flyter i floden, Du är så jävla vacker, Ge mig en öl till, Gud på tunnelbanan, Rena lakan, Sluta upp med att ge mig skulden; texterna verkar ge form åt ett helt liv, i vardag som i fest.
– Folk tror ju att det jag skriver bottnar i egna erfarenheter och det gör det ju på det sättet att jag bara kan skriva sånt som jag kan föreställa mig, sånt som finns i mig, säger Roffe. Men all konst handlar om att ljuga och den störste konstnären är den bäste lögnaren, den som lyckas skapa de mest trovärdiga och relevanta illusionerna.

Även om texterna är verklighet så är de en vald, koncentrerad verklighet. En Wikströmtext innehåller kanske allt som allt hundra ord; många andra låtskrivare använder flera tusen.
– Jag kokar sås av mina låtar. Det börjar med hummerskal och fräst lök, en och en halv vinflaska och grädde och slutar med tre deciliter jävligt god sås. Resten visade sig ju vara onödigt. Det där hänger delvis ihop med min stamning, jag har ju stammat hela mitt liv, även om det är bättre idag. Stamning ger givetvis upphov till frustration därför att tankarna rör sig avsevärt snabbare än munnen. I huvudet pågår arbetet att hitta det bästa sättet att säga något med så få ord som möjligt, så begripligt som möjligt.

När Roffe 1981 desperat vidhåller att Jag älskar dej ändå är rösten darrig och skrapig som om han inte riktigt vill låtsas om att han sjunger. Men känslan är just så sårig, trasig och odistanserad som krävs för att låten ska gå rakt igenom masker och fasader. 25 år senare finns erfarenhet i både röst och text. Orden har nått allmänmänsklig status.
– Idag kan jag inte skriva texter med utgångspunkt från den jag var för trettio år sedan, jag måste skriva med utgångspunkt från den jag är idag. Däremot kan jag sjunga sånt som jag skrev för trettio år sedan, om det fortfarande känns relevant för mig och samhället.
Det räcker inte att reducera för att beröra. Är han ovanligt känslig?   
– Allt går in och jag har lätt att föreställa mig vad andra människor känner.
I nästan alla mina texter är mannen den svagare, den som känner och uttrycker. För att skapa trovärdighet krävs ett direkt tilltal, annars blir det fråga om ett intellektuellt ställningstagande ”för de svaga” eller liknande. När jag sjunger är jag den svage mannen, jag för min egen talan – men likafullt är det fråga om en illusion. Texterna berör nog också för att mina texter handlar om sådant som faktiskt händer alla.
I tolv-trettonårsåldern började Roffe intressera sig för blues och country, två musikstilar där identifikationen är stark, där en individ tilltalar en annan. Dialogen och mötet finns inbyggt i musiken.
– En bra sångtext ska vara som ett möte med en människa som man träffar klockan halvtre på krogen. Som har nått det här stadiet av lagom berusning, inte full eller så, men tillräckligt mycket för att ta itu med sina känslor utan skygglappar, när allt skitit sig och man inte lyckats ragga upp någon.
När jag försöker få ur honom hur låtarna blir till verkar det inte finnas något svar. Det går till som det går till.
– Jag känner mig fram. Jag är inte alls disciplinerad när jag jobbar, du vet att det finns bara inte. Det är ett så glädjelöst sätt att hålla på. För mig måste det här vara lustfyllt, annars är det meningslöst och jag kunde lika gärna ha blivit Percy Barnevik.

Någon silversked fanns inte till hands när Roffe växte upp. Hans mamma och pappa skildes när han var sex år och då flyttade han själv, hans syster och mamma till de två morbröderna som tagit över föräldrarnas gamla lägenhet.
– Vi levde fem personer i en etta på 45 kvadrat, berättar Roffe. Min morbror var övertygad kommunist och prenumererade på Sverige-Sovjetunionen. Det var mycket traktorer och stridsvagnar i den blaskan, hehehe … Min morbror är min förebild, han behandlade alla människor med respekt och aktning, var alltid hjälpsam utan att bli självutplånande.
Roffe behövde aldrig känna av det där att han inte skulle sticka ut, ta del eller ta plats för att han var arbetarklass. Hemma lästes böcker och morbröderna hade varit framgångsrika idrottsmän i yngre dagar. Att diskutera litteratur och politik var självklart.
– Jag har gjort en ekonomisk klassresa, eftersom jag växte upp under extremt knappa omständigheter; vi kunde vara utan mat tre dagar i sträck hemma. Det var fattigt, men aldrig torftigt. Morsan hade inställningen att skulle det va, så skulle det va bra. Jag har det bra ekonomiskt idag, men det är ingen tvekan om var jag hör hemma klassmässigt. Jag har aldrig haft någon tur med etablissemanget och har alltid känt ett utanförskap. Ibland har det kostat på.  

Roffes mamma slet ont med tre jobb varje dag. Hon steg upp halv tre på mornarna för att bära ut tidningar för dn, skrapade därefter plåtar på Tössebageriet på Östermalm hela dagen för att på kvällen inkassera prenumerationsavgifter för dn. När hon kom hem var klockan ofta halv nio. Nästa dag samma sak. Och nästa. Hon hade bestämt sig för att inte låta sig knäckas. Någon socialhjälp fick hon inte, hon hade ju skilt sig gubevars.
– Det har alltid varit en oerhört stark drivkraft att vara en talesman för min mor och mina morbröders erfarenheter och sätt att se världen. Det har väl varit min stora mission egentligen. Det måste jag nog säga, hörru, för jag tycker väl inte att någon annan egentligen har gjort det i svenskt musikliv. Det är väl möjligen Ruben Nilsson då. Jag ville göra det inifrån, inte med rödvinsvänsterns ”titta på Svenneattityd”.  
Han berättar att han aldrig kunnat känna annat än beundran för dessa människor som stiger upp varje morgon, gör sitt jobb, får mycket sämre betalt än vad de borde ha och försöker leva sina liv, under mycket knappa omständigheter, på allra bästa sätt. Just dessa människor som kommer fram efter hans spelningar och säger att de haft hjälp av hans musik i tunga perioder.
– Jag får oerhört mycket tillbaka på det jag gör. Det är skrämmande, samtidigt som man känner – Wow! Det innebär ett ansvar helt enkelt. Att ha en sådan betydelse för andra, det är så abstrakt. Jag lever med illusionsskapandet och uttrycket, spelar in det på en skiva som släpps och slussas ut i världen, lämnar mig och tar sina egna vägar. Jag når fram till andra människor utan att vara där fysiskt. Det blir ogripbart och fantastiskt.

Vad går det ut på, alltihop? Vad är det som gör att han orkar fortsätta, behålla glöden?
– Det jag försöker uppnå när jag spelar och det som jag ofta lyckas med, är att tid, rum och ego upphör att existera. Det där upplevde jag också när jag spelade fotboll som ung. Du hamnar i ett välsignat tillstånd där allt stämmer, du kan dribbla de här tre killarna och slå den perfekta chipen över en utrusande målvakt. Det är som att plötsligt få tillgång till all den kunskap som du genom mödosam träning har tillägnat dig. Ögonblicket där allt blir en enhet, det har jag alltid velat uppnå i musiken. Att det inte är jag som spelar på gitarren, utan att den spelar sig själv.
så började samtalet i texterna och slutar i gitarrspelet, även om Roffes väg in i bluesen gick den omvända vägen.
Gitarren är mer än ett instrument i Wikströms hand, den är en egen röst, den har en egen vilja och kommunicerar så att publiken blir ömsom generad över den nakna erotiken, ömsom bergtagen av briljansen. I gitarren finns ingen tvekan.
Tro nu inte att en luttrad blueskung säger allt till tjugo år yngre kvinnlig journalist med uppfordrande blick och inspelningsapparat. Tro inte heller att han låter tillfället gå sig förbi. Varje människa jag intervjuat har velat formulera en berättelse om sitt eget liv. Alla dessa berättelser är lika viktiga.
Och jag tror att det var ungefär där vi möttes, Rolf Wikström och jag, i övertygelsen att varje liv är värt att gestalta. Här och nu, inte en annan gång, inte någon annanstans.
Tack ska ni ha, tack ska ni ha, tack ska ni ha.

Anna Sjöstrand

Fler artiklar från samma nummer: