– Det är vanligt att folk markerar revir med musikstilar men bara man krafsar lite på ytan är de flestas bakgrund mer mångfacetterad än man trott. Maria Eriksson är bland annat gitarrist i The Concretes. Bild: Mattias Lundblad Emil Carlssons tretton lyssningstips Lina Nyberg Saragasso - Moserobie På Kullhammars Moserobie släpper sångerskan Lina Nyberg genreblandande små pärlor,  som This is the way life goes, med pandeiro och poppiga körstämmor. Wildbirds & Peacedrums Heartcore - Found you recordings I maj släpps denna debut, sprängfylld av en uppdaterad, skör blandning av blues, soul, pop och improvisation. Tape Rideau - Häpna Efter att improviserade sjok klippts ihop till låtar, har Tomas Hallonsten och bröderna Johan och Andreas Berthling skapat atmosfäriska möten mellan elektroniskt och akustiskt. The Stoner The New Pink - Hoob jazz Efter att tidigare ha improviserat med datorer briljerar Nils Bergs kvartett här med åtta välarrangerat korta indiejazzlåtar. Oskar Schönning Happy jazz, please- Bonnier Amigo Med jazz i fingrarna, filmmusik i bakhuvudet och pop i hjärtat dirigerar han sin ensemble till outforskad terräng. Gul 3 Singlar  - Headspin Bakom titlar som Forever Young, Bad och Purple Rain gömmer sig trioimprovisationer i slow motion. EST From Gagarins point of View - Superstudio gul Första tydliga poputflykten för trion som visade världen att jazz kan nå ny ung publik. Midaircondo Shopping for images - Type records Med flöjt, sax, plingplong, röster och loopar slog improvisationstrion Midaircondo världen med häpnad 2005. Josef & Erika Wallpaper Stories - Footprint records Sångerskan Erika Alexandersson och basisten Josef Kallerdahl i intimt möte mittemellan jazz och pop. Goran Kajfes Headspin - Headspin recordings Trumpetaren Kajfes kokar ihop internationellt uppmärksammade, Miles-doftande klubb-grytor tillsammans med bland andra Ruskträsk, Texas och Timbuktu. Fabian Kallerdahl Galore Maxi Music - Caprice Hoagy Carmichael, ragga-jazz och deppiga Göteborgs-fotografier. Detta och mer levererades med förra årets Jazz i Sverige-skiva, i omslag utformat som en fotopåse. Sheriff Sail, sail, sail away! - Kningdisk Ord som monotoni, minimalism och zen kan användas för att beskriva Magnus Granbergs och Henrik Olssons gränsöverskridande samarbete. Strountes Strountes - Slottet Frijazzpionjär Mats Gustafsson, noise-mästare Anla Courtis och popsångerska Maria Eriksson i kompromisslöst möte.

Det hela känns lite väl konstruerat. Det är alla hjärtans dag och på denna Valentins dag, sitter sångerskan Wallentin, med förnamnet Mariam och spelar cittra. Bredvid henne på scen sitter äkta maken Andreas Werliin, bakom trummorna.
Kärleksprojektet på Brötz i Göteborg heter Wildbirds & Peacedrums.
Det fullsatta rummet är andäktigt tyst, gröna och orangea lampor ramar in scenens abstrakta grälla målningar. De avskalade låtarna tvingar fram gåshuden i dunklet.
Jag tänker att så här måste det ha varit att se Patti Smith där i St Mark’s church i New York 1971. Mariam Wallentin liknar punkmamman inte bara genom det svarta håret och de markerade ansiktsdragen. Hennes textsjok rymmer också samma sorts nakna mörker. ”Someone’s gonna loose someone”, kvider hon. Förmedlar en urkraft på samma sätt som en gammal blues mama, en indiansk schaman, en Joni Mitchell eller en Björk.

Maken Andreas spelar en slinga på leksakspianot som ligger på golvpukan. Sedan slår han krampaktiga åttondelar på metallrör och hihat.
Mariam spelar munspel, koklocka, puka. Hon sjunger i en gammal telefonmick och hoppar och slänger med huvudet så håret flyger.
De kan skapa ett imponerande tryck men också visa isande intim skröplighet. Det är skickligt och skitigt, genomtänkt och barnsligt.
När de spelar på Nefertiti 10 dagar senare står det jazz på programbladet. På gruppens MySpace-sida står det Experimental/Blues/Pop.
Givetvis spelar etiketten ingen som helst roll. Bra musik brottas aldrig i den där gyttjan.
Sant är dock att Mariam och Andreas har gått långa jazzutbildningar. Och att de är långtifrån ensamma om att ha lämnat jazzspråket bakom sig för att ta improvisationen in i nya ljudvärldar.
Det har blivit dags att kartlägga vad dagens jazzmusiker håller på med. Jazzen är sedan länge inte längre vad den brukade vara. Glöm sönderteoretiserade machosaxar och ordlekar om time och swing. Dagens jazzmusiker har samma kroppslängd och är lika underbetalda som gårdagens. Men deras självförtroende och visioner är större. Skivorna ser annorlunda ut och släpps på andra bolag. Banden heter andra saker och spelar på andra ställen.
Jazzen är kär i popen. Och kärleken är besvarad.

Maria Eriksson, gitarrist i popbandet The Concretes, säger i en intervju i Svenska Dagbladet:
– Jag tror att det är en rörelse som pågår över hela världen nu. Att pop möter improvisationsmusik eller jazz, eller electronica för den delen. Det har uppstått ett slags mellanvärld där.
Runt familjens faktiskt rejält stökiga köksbord, precis nere vid vattnet runt Södermalm, sitter en förkyld Maria Eriksson med 3 månader gamla Sonja i famnen.
Hon utvecklar sitt resonemang.
– När jag har varit ute och spelat med The Concretes har jag märkt att det nästan överallt i världen finns skivaffärer med den öppensinnade filosofin: ”Är det bra så är det bra”.
Om två dagar ska hon spela friimprovisation i Västerås med gruppen Strountes, där även saxofonisten Mats Gustafsson och argentinske gitarristen och violinisten Anla Courtis ingår.
– Att improvisera är ju det man gör när man gör musik, säger Maria. Enda skillnaden är att man inom improvisationsmusiken fångar musiken tidigare. I pop bestämmer man hur en låt ska vara. Sedan spelar man in. Där kommer dokumentationen in i ett senare skede, men processen är densamma.
Vad får du som kommer från popvärlden ut av att möta improvisationsmusiker?
– Det finns en lekfullhet i improvisationsmusiken som jag vill ta med mig in i popen, där alla tar allt på sjukt stort allvar och man kan få skit bara för att ha använt ett lite annorlunda instrument.
Har ni bestämt någonting inför konserten i övermorgon?
– Nej. Det är ett befriande förhållningssätt. Man måste vara närvarande hela tiden och då kan det plötsligt komma ut grejer man inte visste fanns där.
När Strountes gjorde skiva för ett år sedan, fick Maria inte heller tänka ut några texter i förväg. Ändå sjunger hon på inspelningen ofta poppiga melodier till Mats och Anlas knäppanden och bröl.
– Det jag gillar med den skivan är att ingen tog så mycket hänsyn. Alla körde sin grej och det blev ett möte där ingen anpassade sig speciellt mycket, säger Marias sambo Conny C Lindström. Han sitter bredvid henne vid bordet, iklädd en t-shirt med nästan helt utslitet Art Ensemble of Chicago-tryck.

Han är den som kanske mer än någon annan i landet bidragit till att ha skapat ett hem åt denna genreöverskridande musikkultur. Tillsammans med basisten Johan Berthling och trumpetaren Goran Kajfes startade han hösten 2004 Musiksällskapet Ugglan. Där har konserter med improvisation, electronica och ibland pop fått plats vid sidan om boulebanor och pingisbord. Som en fritidsgård för vuxna.
– Pingisbordet har varit viktigare än man kan tro, säger Maria. Det har fått människor till konserter de aldrig skulle ha gått på annars. Pingis är väldigt avväpnande.
I två och ett halvt år har Ugglan varit Stockholms och landets mest levande kulturella mötesplats. Märkligt nog fram till just exakt denna marsdag.
På grund av konflikter med lokalens andra ägare har Conny nämligen precis beslutat att stoppa konsertverksamheten fram till augusti, då han räknar med stilfull återkomst.
Det tar inte många minuter att inse att Conny C Lindström är en outtröttligt generös eldsjäl. Jag har aldrig hört någon på så kort tid droppa så många obskyra namn med sådan entusiasm. Artister som troligen inte bara för mig är totalt okända, kan han utan och innan.
Idéerna till många av mötena på Ugglans scen har fötts i hans huvud. Precis som bandens namn.
– Ugglan och Conny står för att man kan tycka om både svåra grejer och Rolling Stones, säger Maria. Det är en kanal för alla som inte vet vart de ska vända sig med sin musik.
– En grej vi har snackat om länge är att ha frijazzkaraoke. Med förinspelat frijazzkomp i fyraminuterssjok och en massa instrument på scen. Sedan har man jättesvåra noter på en tv-skärm som man får spela om man vill, säger Conny inlevelsefullt.

Redan i slutet av 70-talet, när han jobbade i skivbutiken Lester, drömde han ihop olika musikaliska dreamteams. Taj Mahal och Don Cherry till exempel. Han har länge arbetat som journalist och på 90-talet var han med och startade klubben Blacknuss på Fasching och gav ut frijazz på Universal-etiketten Crazy Wisdom.
Nu driver han tillsammans med Maria och Mats Gustafsson skivbolaget Slottet. Första utgivningen var de 13-åriga punktjejerna i duon Dräp en hund, den senaste var Santa Maria, Marias pop-rockiga soloprojekt. Och enbart i mars och april släpper Slottet ytterligare tre titlar, med frijazz, elektro och pop.
– Sedan har vi en kul skiva på gång med Gul 3 och gitarristen Tetuzi Akiyama, vet du vem det är? frågar Conny.
– Nej tyvärr, erkänner jag.
– Vänta. Här har jag en skiva med honom. Du kan ta den.
– Tack.

Ugglan har Conny C Lindström. På andra ställen finns det andra idealistiska eldsjälar som driver den här genreblandningskulturen.
I Göteborg finns konsertarrangören Koloni och skivbolagen Kningdisk och Ideal. I Malmö framstår Inkonst som den viktigaste scenen.
Bland jazzartister är det få idag som väntar på skivkontrakt för att släppa platta. Om du vill göra något snabbt och på ditt eget sätt väljer många att ge ut musiken på egen hand. Tekniken är ju allmängods. Sprida musiken kan du sedan göra själv eller genom någon distributör, till exempel internet-butiken Dotshop, som med säte i lilla västgötska Fristad specialiserat sig på alternativ musik.
Om du överhuvudtaget släpps in hos de gamla stora skivbolagen är det dessutom en tidsödande process att få sin vilja igenom. ”Spontan musik i ospontan miljö”, är orden som Conny C Lindström använder för att beskriva hur det var att arbeta med fri improvisation inom Universals jätteorganisation. Kreativitet rör sig snabbare än elefanter.
Basisten Oskar Schönning har hittills släppt två hyllade skivor med arrangerad melodiös jazz på Bonnier Amigo. Vid sidan om det har han också gett ut tre ep på egen hand.
– Gör-det-själv-andan är ingen ideologi, säger han. Jag samarbetar gärna med både staten och kapitalet. Men de vill inte alltid. De fattar inte alltid och det går för långsamt. Då kör jag hellre själv.

Genreblandarna är inte heller hemlösa när det gäller livekonserter.
Gruppen Midaircondo, som gör improviserad electronica, kan lika gärna dyka upp på en jazzklubb som på en konstmusik- eller popfestival.
Och publiken har kommit dit med olika infallsvinklar. En del har triggat på elektroniken, andra på improvisationen eller på någon viss melodi.
Midaircondos låtar bygger sällan på bestämda delar som vers och refräng. Ibland har de inför en konsert kommit överens om hur en låt ska börja eller att den ska ha en viss struktur. Andra gånger är ingenting bestämt. Därför har folk ibland blivit besvikna när de inte fått höra sin favoritlåt från skivan.
– Men låten de vill höra fanns bara där och då i studion, säger Lisen Rylander, som spelar sax, laptop med mera i Midaircondo.
Skivan Shopping for images belönades med Manifestpris 2005 och ordnade turnépass åt gruppen runt hela Europa.
Trots att deras musik är helt byggd på improvisation är deras framtoning som ett popbands, med designade scenkläder och projicerade videoinstallationer på väggen bakom dem.
På senare år har mängder av svenska jazzband insett vikten av hur man uppfattas. Om musiken är fräsch och utmanande kan ju inte skivomslaget lukta dammigt museum. Självförtroendet har vuxit.

Saxofonisten Nils Berg drömmer om att spela för lika stor publik med sitt band The Stoner, som när han spelar i blåssektionen med Mando Diao.
Han tänker så eftersom han tycker att hans musik förtjänar det.
Jonas Kullhammars skivbolag Moserobie och Johan Berthlings Häpna var med svenska mått tidigt ute med att göra inspirerade omslag till sina jazzplattor. Hoob Records och Slottet är några av deras efterföljare.
– Man vill komma ifrån stereotyper. Varje skiva ska vara personlig,säger Maria Eriksson, samtidigt som det plingar på dörren. Conny reser sig och går och öppnar, Sonja gnyr lite i Marias famn.
Egentligen är det förstås ingen ny grej att jazzmusiker använder sig av sin tids populärkultur. De lever ju i sin samtid. Jazzens standardrepertoar, den amerikanska sångboken, består till exempel mest av melodier från den lättsamma musikteaterns värld.
Långt senare, när rock, pop och soul tagit över världen inspirerades Herbie Hancock till att göra Watermelon man. Och Keith Jarrett spelade gospelfunkpop med Gary Burton.
Men jazzens bästa populärmusikomvandlare var förstås Miles Davis, som kallduschade jazzpuritanerna med sin Bitches Brew 1969. Sedan fortsatte han ända fram till sin död att blanda in nya populärkulturella trender i sin musik. (Förutom då han som dödssjuk, sommaren 1991, för första gången blickade tillbaka och spelade gamla Gil Evans-arrangemang live i Montreux.)
Naturligt nog är det en vämjelig tanke för alla konstnärer att skapa museal kultur, nedsänkt i det förflutna och utom hörhåll för samtiden.
Men faktum är att kontakten mellan unga musiker och jazzen idag oftast skapas i en undervisningssituation.
Jazzen är institutionaliserad och offentligt finansierad. Därför tycks många klubbar, folkhögskolor och musikhögskolor se som sitt uppdrag att förmedla och bevara en färdigformulerad tradition, med fastslagna regler och ideal.
Detta skapar givetvis i förlängningen en konflikt för utövare som tycker att improvisation handlar om att försöka skapa fritt i ögonblicket. Om att låta den spontana fantasin triumfera över det överlagda. För dessa konstnärer har improvisation inget givet tonspråk.

Därför låter improvisationstrion Tape mer som Sigur Ros än Albert Ayler.
Och därför påminner Cecilia Persson mer om Frida Hyvönen än Herbie Hancock. Hon är pianist i sångerskans Erika Alexanderssons band som står på Nefertitis scen i Göteborg. Gruppens musik vilar i en jazztradition.
Men popen finns där i de rena treklangerna och i bakgrundskörerna.
Liksom i den enkla slinga som trummisen Ola Hultgren nu spelar på sitt glockenspiel.
– Jag har slutat att se ett problem med att ha ett fritt solo i en poplåt, säger Erika Alexandersson. Men det har varit en lång process att hitta mitt eget uttryck.
Länge delade hon upp sin musik i två fack eftersom det kändes konstigt att sjunga en poplåt på en jazzklubb eller för jazzigt på en popscen.
– Eftersom vi vuxit upp med pop är det tonspråket naturligt för vår generation. Man har inget val, vissa saker betyder mer för en än andra. Nu har jag förstått att mitt genuina tonspråk spänner över en viss bredd och att det är okej.
För att lyckas bryta sig loss från en tradition krävs det inspiratörer. Erika Alexandersson har haft nytta av norska sångerskan Sidsel Endresen och Björk.

Många vittnar om just norska musikers påverkan. Supersilent, Bugge Wesseltoft och Jaga Jazzist har nått ut i världen på helt egna villkor.
Där har man länge burit på övertygelsen att det finns en publik för bra musik, förpackad på ett bra sätt. Mats Gustafssons outröttliga entusiasm och förmåga att skapa möten, bland annat på festivalen Perspectives i Västerås, är en föregångsman i Sverige. Liksom Esbjörn Svensson som med sin trio tidigt bakade in popinfluenser i sin jazzmusik. Kretsen kring Sonic Youth har med genreöverskridande samarbeten haft global påverkan.  
För Oskar Schönning var det lite av en uppenbarelse när pianisten Brad Mehldau spelade Radioheads Exit music for film på Skeppsholmen 2001.
– På den tiden var det i mina kretsar ball att spela fritt men Brad Mehldau fick mig att inse att man får ta med sig popens bestämda strukturer in i jazzen. Jag vill detaljstyra över min musik. Friheten behöver inte bli mindre av det. För även om du spelar frijazz kan du vara underkastad en underförstådd tradition. Om vi i bandet istället kommer överens om hur musiken ska låta i förväg, får vi i alla fall en aktiv möjlighet att frångå sådant.
Nils Berg kallar sin musik för indiejazz, eftersom han lånar inspiration från alla möjliga håll. Som när han spelar jazz över poplåts-strukturer med vers och refräng.
– Man måste inte heller känna sig som John Coltrane när man presenterar ett tema, säger han. Jag försöker ibland spela så som jag tror att Håkan Hellström skulle ha gjort om han sjungit melodin.

Regnet plågar som vanligt Göteborg när Mariam Wallentin kommer gående i gruset mittemellan spårvagnsspåren. Här i kvarteret delar hon och kollegan/maken ett rum på 6 kvadratmeter i ett kollektiv.
När hon gick på Skurups folkhögskola gjorde prestationsångesten inför jazztraditionens krav att hon tappade rösten i ett halvt år. Sångerskan Lindha Kallerdahls gästlärarbesök blev en helt avgörande upplevelse.
Kompromisslösheten fick henne att tänka: Kan jag använda det jag hört på mammas skivor och den popmusik jag gillar i mina improvisationer?
Med Wildbirds & Peacedrums har hon hittat ett sätt. Hon säger:
– Improvisationselementet är det vi har kunnat bära med oss in i nutiden utan att tvingas bära på ett tungt arv. Med dagens teknik kan du vara väldigt smal och ändå ingå i en global gemenskap. Det finns ju så mycket musik som inte kan stoppas in i en genre.

Emil Carlsson

Fler artiklar från samma nummer: