Redaktionsbloggen

Årets första nummer av Lira är här – med idel kvinnliga artister i fokus

13 feb 2013

Lira vevar igång musikåret 2013 med något vi aldrig gjort förr: ett nummer med enbart kvinnliga artister! Detta för att sätta fokus på den ojämlikhet som – fortfarande – präglar musikbranschen. Från mer subtila saker som hur unga musiker väljer instrument, till öppet ifrågasättande. Och på vissa håll i världen betydligt värre än så.

Ibland är det svårt att tro man verkligen befinner sig i Sverige år 2013. Som när nätmobbens ljusskygga och urskiljningslösa hat mot kvinnor släpas ut i öppen dager. Riktigt på den avgrundslåga nivån är lyckligtvis oftast inte det motstånd och det ifrågasättande som kvinnor möter i musikbranschen. I alla fall inte i Sverige. Men kanske handlar det överallt om samma grundläggande mekanismer, samma fördomar?
För faktum är att kvinnliga musiker, fyrtio år efter vad vi trodde skulle bli den slutgiltiga frigörelsen, fortfarande möts av samma gamla fråga när de vågar sig upp på en scen: ”Men kan hon spela?”.
I det nya numret av Lira – årets första – som kommer ut i veckan, har vi valt att enbart skriva om kvinnliga musiker. För att utmana och inspirera och för att lyfta fram en rad fantastiska artister som alltför ofta hamnat i skymundan av manliga kollegor.
Vi porträtterar Anat Cohen, vår tids främsta jazzklarinettist. Ritar Nina Simones inte särskilt rätlinjiga porträtt genom ett samtal med arvtagaren Meshell Ndegeocello. Skildrar sångerskan Saba Kahsays väg genom det pånyttfödda musiklivet i Addis Abeba och undrar hur det egentligen kom sig att spanska Ana Alcaide spelar sina sefardiska folksånger på svensk nyckelharpa. Så pratar vi ut med den i dagarna Sverige-aktuella Aoife O’Donovan, om hennes stundande solokarriär efter bluegrassbandet Crooked Still. Andra vi skriver om är Hanna Paulsberg, Unni Boksasp, Karin Verbaan och Remedios Silva.
Dessutom har min kollega Karin Jacobson gjort ett tolv sidor långt och oerhört läsvärt djupdyk i ämnet, där vi får veta varför unga tjejer, år 2013, nästan uteslutande väljer att sjunga framför att spela gitarr eller trumpet.
Vi får också möta en lång rad grymt drivkraftiga kvinnor som kämpar mot strömmen, från norsk-pakistanska men Londonbaserade aktivisten Deeyah till de amerikanska filmmakarna bakom jazzfilmen med den talande titeln But can she play?

Patrik Lindgren, chefredaktör Lira

Läs reportaget Varför går det så segt? här.

  • Folke Hermansson Snickars skriver:

    Själv upptäckte nyligen jag den japanska pianisten Tomoko Ohno och DIVA Jazz Orchestra. Trummisen Senri Kawaguchi går inte heller av för hackor.

  • -->

    Fler recensioner

    Annonser