Redaktionsbloggen

Myrkur på Vasateatern. Bild: Rasmus Klockljung.

Akustiska folksånger och malande black metal omvartannat

Myrkur
Vasateatern, Stockholm 3 december 2018

I marknadsföringen för det danska black metal-fenomenet Myrkurs fjolårsalbum hävdas det att hennes flitiga turnerande efter den föregående debutskivans genomslag ledde till att hon slets ut och drabbades av frekventa mardrömmar. Dessa fick följaktligen tjäna som inspiration för nämnda platta, som fick titeln Mareridt.

Detta hindrar dock inte Amalie Bruun, som hon heter utanför scenen, från att fortsätta turnera intensivt. I december 2017 recenserade undertecknad hennes Stockholmskonsert här på Liras sajt, och då spelade hon sin säreget folkmusikinspirerade black metal. Redan ett par månader senare kom hon tillbaka, men denna gång var huvudstaden en av en handfull orter i Europa där Myrkur gjorde akustiska konserter där traditionella folksånger blandades med nya arr av några av hennes egna alster. När hon nu återkommer för det tredje Stockholmsgiget på ett år, denna gång på vackra Vasateatern, är frågan vilken repertoar det kommer bjudas på, och svaret är faktiskt båda delarna.

Konserten inleds med en folkvisedel, där Myrkur och hennes komptrio utökats med brittiska cellisten Jo Quail samt Stefan Brisland-Ferner från Garmarna på viola och stråkharpa. Vi bjuds på sånger på danska, norska, svenska och engelska, där de flesta är sådana som förekommer i ett flertal traditionella varianter, som den inledande danska versionen av Bonden och kråkan.

Här görs också en ytterst avskalad tolkning av Myrkurs egen Himlen blev sort, med ett mjukt akustiskt gitarrplockande, mörka stråkar och den dramatiska rösten. Jag hade gärna hört liknande versioner av fler av hennes egna låtar, men här är första avdelningen så pass kort att de antagligen utelämnats av tidsskäl.

Bruun själv spelar en ramtrumma på vilken hon håller en enkel rytm tillsammans med trummisen som oftast bara använder golvpukan. I en skotsk sång plockar han dock fram visparna och lägger ett groove som ger den karaktären av mer klassisk brittisk folkrock. De sista två akustiska låtarna sjunger Myrkur ensam med sin nyckelharpa, och det blir riktigt fina tolkningar av den svenska Två konungabarn och den norska De tre piker.

Sedan följer en kort paus där scenen riggas om, och de tio lampor som är utplacerade som enda scendekoration skiftar färg från varmt gult till bleka lila och gröna toner. Redan där förändras stämningen dramatiskt. När kvartetten återkommer är det för ett set med Myrkurs egenartade tappning av black metal, med malande riff, förhållandevis långsamma trummor, och i centrum såklart den klara, ljusa rösten. Även här finns klara folkmusikinfluenser, både i melodierna och genom den kulning som hon då och då lägger in.

Den enda riktigt snabba låten, Måneblôt, görs i en mäktig version, likaså The Serpent med sitt tunga gitarrtuggande och bombastiska trummor, och Ulvinde är rent majestätisk med sina sågande riff och den storslagna sången. A cappella-låten Vølvens spådom sätter än mer fokus på den ensamma rösten innan Jeg er guden dundrar igång. Kontrasterna mellan det vackert skira och det råa är något av det som gör Myrkur till en så särpräglad artist i en genre där det ibland tyckts viktigare att vara konservativ och hålla sig till genrenormer än att vara sig själv.

Som extranummer får vi Juniper, en ny låt som släpptes så sent som häromveckan, och som snarare än metall är något slags rock där sångfraseringen stundtals påminner om Tori Amos. Den följs av folksången Villeman, med komp endast på pukor och ramtrumma som hamrar fram en monoton rytm, och därmed avslutas konserten där den började.

Rasmus Klockljung


Fler recensioner

Annonser