Redaktionsbloggen

Afrobeat med lägereldstämmning på jazzfestivalen

Foto: Ola Wickander
Tonyweb

Fredagen bjöd på en av höjdpunkterna på Stockholms jazzfestival. Ingen idé att gråta efter spilld jazzfestival-sommar på Skeppsholmen, utan i stället gilla läget. Vilket inte är särskilt svårt när självaste Tony Allen och hans band släntrar in på scenen på ett så gott som fullsatt Kulturhuset i Stockholm.

Den 72-årige Tony Allen tar plats bakom trumsetet med den kejserliga uppsyn som man kan kosta på sig att ha, när man tillsammans med Fela Kuti uppfunnit en egen genre, afro-beat, och räknas som en av Afrikas mest inflytelserika musiker någonsin.

Efter att Allen slängt ett strängt getöga på sina medmusikanter fäller han ner sina solglasögon och sätter igång. Musiken seglar genast iväg. Trummor och bas lägger ut en väv av polyrytmiska figurer, elastiska och magnetiska. Ovanpå svävar elpiano, trumpet, gitarr och sång i längre repetetiva strukturer som då och då byggs upp till cresendon och vågformationer.

Nästan allt håller sig inom Allens patent för afrobeat: rytmer från Yorubafolket i Nigeria som transponerats till elektriska instrument med en tillsats av amerikansk funk och jazz.

Att man kan höra en vildare och mer energisk Allen på Fela Kutis 70-talsinspelningar är en orättvis anmärkning i marginalen. Nu fyrtio år senare handlar det om ett mjukt och sublimt sväng, framfört med en sällsynt coolhet. Mellan låtarna pratar Allen med oss i publiken i samma tonfall som om han satt på en tom bar i Lagos, viskande, släpigt och humoristiskt.

Sparsmakat är det hela konserten. Aldrig att någon av musikerna förhäver sig. Särskilt inte Allen som spelar ett solo som bara består av några få väl valda extraslag. Det är överhuvudtaget en stark jazzkänsla i musiken. Allen styr sitt band med lätt hand som en nigeriansk Art Blakey.

Bäst blir ändå extranumren. Då har Allen fällt upp sina solglasögon igen. Bandet vilar i ett par lågmält rituella sånger som strilas över publiken. Det känns som om vi alla kommit fram efter en lång hemfärd och är samlade kring lägerelden.

Alltsammans mynnar ut i en version av ”Dont take my kindness for weakness”. En låt som kunde tjäna som ett emblem för denne musiker som skakar hand med många ur publiken innan han går av scenen. Påtagligt vänlig och välmenande, men allt annat än svag.

Anders Pihl

Annonser