Redaktionsbloggen

2014 års Alice Babs-stipendiat utsedd – här är vårt porträtt av vinnaren Lisa Bodelius

28 Mar

lisa

I dag delas det tunga Alice Babs-stipendiet ut i samband med en konsert på Stockholms konserthus. Så här lyder prisnämndens motivering:

”Såväl Lisa Bodelius uttrycksfulla trombonspel som hennes välformulerade kompositioner vittnar om en genuin musikalitet och en imponerande mångsidighet.
Hon skapar med målmedvetet lugn en säreget egen och gränslös musik – en fängslande musikalisk värld med lekfull, öppen atmosfär.”

Klockrent tycker vi, och passar på att publicera den intervju vi gjorde med Bodelius i höstas.

***

Lisa Bodelius håller som bäst på att packa för ett bröllop när jag når henne en fredag i slutet av augusti. På frågan om hon ska dit som gäst eller som musiker blir svaret: ”Både och, det blir lätt så”. Denna 28-åriga trombonist är sedan ett par år hett efterfrågad i de mest skilda sammanhang, från Ann-Sofi Söderqvists storband till breda popsammanhang.

När hon inte ägnar sig åt helt egna projekt. Två huvudsakliga sådana har uppfyllt henne sedan tiden på Musikhögskolan i Stockholm, där hon tog examen 2012. Det ena är en jazzkvartett som spelar Lisa Bodelius egna kompositioner och nu står redo att möta världen i form av en debutskiva som släpps i oktober. Det andra är samma ensemble utökad till kvintett (med Joakim Milder som stabilt femte hjul) med en helt annan approach: en jazzifiering av Gabriel Faurés klassiska Requiem.

– Jag har transkriberat stycket, plankat det helt enkelt, tagit ut det jag tycker är det essentiella i musiken, ackord och de viktigaste melodierna, för en jazzkvintettsättning. Så det blir nästa skiva, är planen – och det rätt snart hoppas jag!

Hon uppger ett brett spektrum av influenser, från nämnda Fauré till Joni Mitchell och andra kvinnliga singer-songwriters, till barytonsax-ikonen Lars Gullin. Men poängterar att det aldrig är något konkret inflytande, mer att de finns med i en underförstådd bakgrund när hon komponerar.

Låttitlarna på Lisa Bodelius debut är kryptiska på ett lekfullt och fantasieggande sätt, från E4 via Bagaren i mossen till Påven och brodern. Bakom öppningsspåret Sockertopp finns en personlig historia.

– Det är nog den äldsta låten på skivan, jag skrev den för fem år sedan efter att jag fått min diabetesdiagnos – jag hade just kommit hem från sjukhuset och var rätt tagen, kände mig vemodig och längtade efter att skriva musik, få ur mig alla känslor. Sockertopp syftar ju på ett väldigt obehagligt tillstånd av alldeles för högt blodsocker – samtidigt som ordet klingar så trevligt. Jag gillar den typen av motsägelser.

Även titelspåret Hela tiden har en liknande mångbottnad förklaring.

– Jag gillar det begreppet, det är så … innefattande. Hela tiden betyder framåt men också nu och igår och imorgon och för alltid – det tidlösa! Jag gillar tidlös musik. För mig är musik tidlös. Den händer hela tiden.

Att ha trombon som instrument innebär förstås både möjligheter och begränsningar, och kanske bottnar hennes val i en lust efter något annat.

– Först och främst tycker jag ju att trombon är ett väldigt fint instrument med fin klang. Men, och det här har jag tänkt på ett tag, någonstans har jag nog egentligen har en liten dröm att sjunga – men att jag inte törs riktigt. Jag har alltid spelat instrument – fiol, trumpet, piano och en massa annat – men ändå känt att det varit någon slags röst som jag velat komma åt. Och trombonen är för mig det som ligger närmast rösten, både i klangen och tekniken med draget, det är nästan som att sjunga faktiskt.

Vad är skillnaden mellan att spela med, säg, Ann-Sofi Söderqvists storband ASJO och Amanda Jenssens popband?

– Jag höll på att säga att det är mer lekfullt med Amanda, men det är det ju med Ann-Sofi också. De har faktiskt rätt likartade ingångar till musiken, men i ASJO är jag förstås mer ett kugghjul i ett stort maskineri där det handlar mycket om att följa noter och att räkna pauser, medan det hos Amanda är mer fokus på att få upp en enorm energi – det är härligt att kunna gå runt på en scen och apa sig lite! Men jag älskar båda sammanhangen och känner att de göder varandra.

Patrik Lindgren

Annonser